Nu är vi några dagar in i februari. Måste säga att januari gick himla snabbt förbi och faktiskt ganska smärtfritt! Livet behöver gå vidare och så har det även gjort. Förvånansvärt enkelt också, vilket känns både skönt och lite sorgligt. Men det går upp och ner så klart. Den där helgen för snart en månad sedan när jag var förkyld och träffade Stina och bara ville dö blev en vändpunkt. Tänkte för mig själv att nu får det väl fan vara slut på gråtandet och ångesten. Jag orkade inte mer. Hade gråtit så mycket att jag hade fått sår, det gjorde fysiskt ont på mina kinder och läppar av alla tårar. Nu kan jag räkna på en hand de gånger jag gråtit efter det och de flesta av gångerna har varit korta, sköna och ventilerande.
Självklart finns saknaden kvar där, men jag tänker inte på det så ofta längre. Det är vid vissa tidpunkter som det bara kommer över en. Som när jag gick ut från gymmet efter att ha tagit ut mig totalt och det kom på nån sorglig låt som inte hade nåt med Stina att göra och det var lite som ett knytnävsslag i magen, luften gick totalt ur och tårarna kom på en halv sekund.
Oftast kommer annars ångesten när jag påminns om barnen. Jag saknar stunderna när den äldre släpper på skyddsmurarna som hon har, när vi skojar och hon skrattar så hon kiknar. Jag kan höra henne i mitt huvud när hon kippar efter andan och skrattar fram: ”Elli!! Kolla på det här då!” Jag saknar den yngre med alla hennes tankar, funderingar och frågor. Hennes energi och hur hon vill berätta saker i 140. Saknar att komma innanför dörren och höra henne ropa: ”Elli! Titta vad jag har fått idag!” Jag saknar att leka med dem och bara titta på dem när de sitter i soffan och kollar nåt på tv. Jag saknar dem.
När jag pratade med min psykolog förut och hon frågade om barnen så sa jag det att jag har ju inte bara förlorat en person vid den här separationen, jag har förlorat tre, hela min familj. ”Är de döda?” frågade hon mig då. Nej, det är de ju inte. Fast ändå på ett vis, de är borta. Men ja, jag saknar dem och jag längtar efter att få krama om dem, hårt och länge. De små liven, bäst i världen.
Annars är livet helt okej. Jag har haft roligt i och utanför jobbet. Middagar, öl, skratt, fika, träning, promenader i vinterkylan, det är sånt som allt är positivt. Lägenheten känns bättre och bättre och jag trivs himla bra i den. Den börjar bli hemtrevlig och fin och jag ser fram emot när våren och värmen kommer och jag kan öppna upp balkongdörren och vara där ute också.
Nu ska jag gå iväg och simma och sen njuta av att det är söndag, fint väder och ledigt! Kram på er alla, tack för att ni finns och gör mitt liv bättre!
elloo 