I måndags gjorde jag det jag skulle ha gjort för 1½ år sedan, tog min trasiga laptop och åkte iväg till St Eriksplan för att få den fixad. Den pajade då som sagt för typ 1½ år sedan och jag var väl ganska trött på den överlag. Så jag packade ner den i sin fina datorväska och lät den stå där tills i måndags.
Så allt går finfint fram tills han i kassan började få mig att känna mig som en tjuv.
Kassa-killen: ”Har du något lösenord på datorn?”
Jag: ”Jag vet inte… Eller alltså, jag tror inte det, men jag är inte säker.”
Kassa-killen ger mig en lång blick: ”Okej… Alltså, om vi får igång den så är det bra om vi vet vad lösenordet är…”
Jag, väldigt röd i ansiktet av någon anledning: ”Ehm, jo, ja, jag förstår det… Men jag vet inte. Det var så länge sedan den gick sönder. Typ. Ja, nej, det är nog inget lösenord.”
Kassa-killen ser väldigt trött på mig, stirrar in i sin skärm igen och suckar fram ett okej.
Jag vet att jag satte mig själv i det hela med att svara undvikande. Men jag var så trött och det blev bara en konstig situation. Å andra sidan, hade jag snott en dator så hade jag knappast lämnat in den för lagning.
